När vi vandrar genom stadens gator, går genom sjukhusets korridorer eller besöker skolornas salar, möts vi ofta av mer än bara betong och stål.
Det är konst som ger liv åt våra offentliga rum. Denna konst är resultatet av något som kallas enprocentsregeln, en finansieringsmodell som bär med sig en lång historia och har en djup demokratisk innebörd.
Det var på 1930-talet, under tider av ekonomisk kris och social oro, som tanken om att avsätta ca 1% av budgeten för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad föddes. Många svalt och kämpade för överlevnad, inklusive landets konstnärer. Upphovspersonen till enprocentsregeln insåg detta och argumenterade att det moderna demokratiska samhället borde visa sitt åtagande gentemot konsten.
1937 blev enprocentsregeln verklighet. Men historien verkar upprepa sig. Återigen står vi inför ekonomisk osäkerhet, och många av våra samhällsfunktioner är under press. Det är i dessa tider som enprocentsregeln behöver försvaras och upprätthållas.
Så när vi ser konsten som omger oss i det offentliga rummet, låt oss komma ihåg att den inte är en tillfällighet. Enprocentsregeln är inte bara en finansieringsmodell, den är en symbol för vår vilja att låta konsten blomstra i det offentliga rummet och resultatet av en lång kamp.