Vården spelar en avgörande roll i samhället, men personalen kämpar med orimliga arbetsvillkor, låga löner och underbemanning. Det krävs stark politisk handlingskraft för att säkerställa framtiden.
Pandemin visade med all tydlighet vikten av att ha en fungerande hälso- och sjukvård och hur beroende vi alla är av den. Förväntningarna från allmänheten är höga, på att vården ska finnas där när vi behöver den. Det gör den, men frågan är, hur länge till?
Arbetsvillkoren för personalen inom vården är på många sätt ohållbar. Vi lider av än nästintill konstant underbemanning som en effekt av att det inte finns tillräckligt med utbildade människor som kan utföra jobbet. Det leder i sin tur till mer övertid och arbetsmiljön blir extra påfrestande. Att arbeta inom vården är slitsamt och krävande för både kropp och själ, och det är därför viktigt att personalen kan få återhämtning. Men för det krävs det att arbetsförhållandena förbättras avsevärt. Många drabbas av en inre stress även på sin lediga tid, eftersom de inte vet om det på arbetsplatsen finns tillräckligt med personal för att kunna göra det jobb som måste utföras.
Frågan vi måste ställa oss då är: Vem ska vi få att arbeta i vården om arbetsvillkoren och lönerna inte är tillräckligt attraktiva?
När Hitachi i Ludvikas för att tillförsäkra sig sin kompetensförsörjning erbjuder unga en traineeanställning för 27 000 kr/mån, måste vi sätta det i relation till hur lönerna är inom vården. Enligt SCB:s siffror från 2020-21 var månadslönen för en undersköterska i Dalarna 24 300 kr. Sjuksköterskors löner följer samma mönster, med ett löneläge på närmare 5000 kr lägre än yrken med jämförbar utbildningsnivå.
Siffrorna talar här sitt tydliga språk, att attrahera personal till vården är svårt nog som det är, men när lönen inte ens kan mäta sig med andra yrken som kräver samma utbildningsnivå blir det än mer problematiskt. Det visar på en allvarlig snedfördelning och att de som arbetar inom vården inte blir värderade i samma utsträckning som andra yrkesgrupper med likvärdig utbildning. Där har vi politiken ett särskilt ansvar.
Vi behöver fler människor som väljer att arbeta inom vården och är dags att värdera dessa yrken högre, inte bara i ord utan i reda pengar. Region Dalarnas ekonomi är förvisso bister och vi har en regering som vägrar tillskjuta de pengar som behövs.Men när staten flyr, blir ansvaret vårt. Framtiden ligger i våra händer och det är hög tid att gå från ord till handling.