I skolan, på jobbet, på festen och i föreningslokalen så saknas det nästan alltid någon. Jag träffade några klasskompisar före jul och våra samtal handlade mycket om de som vi saknade, som inte kunde vara där. En brottas med missbruk, någon har en psykossjukdom, många av oss är utbrända och en del kommer aldrig mer tillbaka för dem har vi förlorat till suicid.
När jag kommer hem hittar jag några gamla skolfoton som jag skärskådar. Vi var ett gäng ungar, de flesta nyinflyttade, med dörrnyckeln runt halsen. Lärarna halvsprang genom korridoren och redan då var skolsystern nästan aldrig där. Vi är ändå rörande överens om att vi hade det bättre förspänt än vad våra barn har det. Det fanns jobb för fler, hyfsat med bostäder och tempot på jobbet var inte alls lika högt.
En del av oss hade kunnat fångas upp med tidiga insatser ifall någon hade sett. En person berättade hur lång tid det tog innan vårdcentralen lyssnade. En annan om hur de tagit sig mod, på en arbetsplats där alla visste, så att en kollega hade fått möjlighet till rehabilitering. Vi behöver sätta ner foten med ett samhälle där de som mår dåligt inte blir sedda och som inte ger oss tid för att ta hand om varandra. Förkortar vi arbetstiden orkar fler av oss längre. Vi springer inte lika fort så vi hinner lägga märke till när någon av oss halkar efter. Vi kommer att fylla fler stolar i alla skeden av livet.
Agnes Hultén
Gruppledare (V) Region Halland