Det har pågått i över trettio år. För även om Tidöregeringen fortsätter att prioritera sänkt skatt för de allra rikaste så började inte nedmonteringen av välfärden med dem.
Välfärden genomgick ett stålbad under 90-talskrisen och hundratusentals anställda i offentlig sektor fick se sig om efter andra jobb. Sjukvården har inte återhämtat sig från 90-talskrisen. Tvärt om så har effektiviseringar, nedskärningskrav och vårdköer blivit vardag.
När Vänsterpartiet 2002 gick till val på 200.000 nya jobb i offentlig sektor så var det många som lyfte på ögonbrynen och kallade oss oansvariga populister. Men i själva verket handlade det bara om att återställa en skälig välfärdsnivå. Inte särskilt visionärt kanske men trots allt väldigt viktigt. Drygt 20 år senare kan man konstatera att Vänsterpartiet hade rätt, välfärden behövde en återställare men fick det inte.
Därför måste många av de samhällsproblem vi ser idag ses i ljuset av 90-talskrisen och med insikten att 500 miljarder per år spelar roll. För det är så mycket som skatten har sänkts de senaste 20 åren.
Nedmonteringen av välfärden påverkar oss alla. Men den påverkar så klart en del mer än andra. För barn som inte får rätt stöd i skolan eller för de som väntar i långa vårdköer är det förstås särskilt förödande. Numera kan man köpa privata sjukvårdsförsäkringar och privatundervisning så de som är rika har förstås bättre förutsättningar att klara sig trots välfärdskrisen. Samhället har alltså blivit både socialt och ekonomiskt mer orättvist.
Vänstern måste vara svaret på välfärdskrisen och även om kommun- och regionpolitiken är viktig så kan vi aldrig ersätta avsaknaden av en expansiv och investeringsdriven nationell politik med icke-progressiva kommunalskatter. Därför är det glädjande att Vänsterpartiet på nationell nivå inte ställer upp på det nya finanspolitiska ramverket. För även om det nya ramverket innehåller förändringar så möjliggör det inte en expansiv- och investeringsdriven välfärdspolitik.
Som socialist och regionpolitiker känner man sig ofta som en väktare i bojor. En kritisk röst som påpekar brister och som vill något bättre med sjukvården – annat än att dutta i marginalerna. Men sanningen är att man är ganska maktlös. Regionerna har de pengar de har och visst kan skattehöjningar flytta marginalen lite grann men det kommer aldrig räcka till. Där är regeringen, och alla övriga partier som ställer upp på det nya finanspolitiska ramverket, svaret skyldiga. Hur ska regionerna kunna skapa och upprätthålla en skälig välfärdsnivå med de usla förutsättningar som staten erbjuder?