När jag började arbeta inom politiken efter många år som både personlig assistent och resurs inom skolan kändes det som att två världar kolliderade. Den ena var full av siffror och statistik, den andra av människor som kämpar för att ens få en tid hos vården. Jag har själv både sett och upplevt hur svårt det kan vara att få hjälp – hur man skickas runt, får kämpa för att bli tagen på allvar, hur månader blir till år av väntan.
Jag tänker på vänner och närstående som till slut gav upp. På mamman som slits mellan jobbet och att stötta sitt barn i en vårdapparat som mest verkar vilja spara pengar. På alla som lever med ångest eller depression men som får höra att de inte är ”sjuka nog” för att få hjälp.
Vi pratar så fint om att psykisk ohälsa ska tas på allvar, men i verkligheten är det nedskärningar, underbemanning och långa köer som väntar dem som behöver vård. Det är oacceptabelt. Psykiatrin måste få resurser, och människor ska inte behöva slåss för sin rätt till hjälp. Det är dags att vi slutar prata och börjar agera.