När jag började engagera mig i politiken på 70-talet var en av våra stora stoltheter att sjukvård skulle vara tillgänglig för alla oavsett tjockleken på plånboken. Vi kämpade för ett högkostnadsskydd som gjorde att ingen skulle behöva välja mellan medicin och mat.
Nu sitter jag här, drygt 80 år gammal, och ser hur det vi byggde sakta men säkert monteras ner. Högkostnadsskyddet har höjts ännu en gång. För mig som har pension och politiska möten går det väl runt – men människor i min omgivning? De som redan räknar kronor vid kassorna? För dem är det här inte bara siffror i ett beslut. Det är verklighet.
Jag möter människor som skjuter upp sina vårdbesök. Som väntar med att hämta ut sin medicin tills det blir ”akut nog”. Som får högre blodtryck bara av att tänka på räkningarna som kommer med posten. Och det gör mig både arg och ledsen. För sjukdom tar inte paus bara för att man är fattig.
Det här är ett politiskt val. Man kan sänka kostnaderna för dem som har minst, man kan prioritera vård före skattesänkningar. Frågan är bara om viljan finns.
När vi pratar om vård ska vi inte glömma varför högkostnadsskyddet en gång infördes – för att ingen skulle stå utanför. Det är dags att påminna oss själva om det, innan vi har ett system där bara de rika har råd att vara friska.