För rättvisa och välfärd

|

2024

|

Sverige

Transvården – ett nationellt sorgebarn

Text: Cal Orre

Det kan i dag ta upp emot tio år från att du bestämmer dig att söka vård för könsdysfori till dess att du fått den vård du behöver. Anledningarna är många, men slutsatsen bör vara tydlig: köerna måste bli kortare.

Tänk dig att stå två och ett halvt år i kö för att få träffa vården en första gång, efter att du lyckats få en remiss till ett könsutredningsteam. Du har förmodligen redan funderat i några år om du ska uppsöka vård och tagit beslutet att det är vad som är rätt för dig och ditt liv. Du har kommit fram till att du behöver vård för att må bra och för att kunna leva ditt liv som dig själv.


När du väl fått träffa någon kan det vara ett års väntetid mellan de olika vårdmötena, vilket gör att det kan ta över tre år att få en könsdysforidiagnos. Har du någon form av NPF-problematik tar det vanligen ännu längre tid. För den som börjar sin utredning som barn och råkar fylla 18 under tiden kan det dessutom bli ett glapp på över ett år i övergången från barn- och ungdomsvård till vuxenvård.

Transvården måste förbättras
Transvården måste förbättras inom alla områden!

Sammanlagt blir det oftast över fem års väntan för att få ett nytt juridiskt kön, för den som behöver det, eftersom det juridiska könet fortfarande är kopplat till att du får en diagnos av vården. Du kan inte ansöka om nytt juridiskt kön hos Socialstyrelsen utan att ha fått en diagnos och ett särskilt intyg från en psykiater som ska skickas med ansökan. Ofta är det ett års väntetid för att få ett sådant intyg efter att diagnos har satts.


Efter diagnos och tillstånd från Socialstyrelsen att göra underlivskirurgi så ställs du i kön till operation. Den är inte sällan cirka tre år lång. Du får alltså vänta ytterligare tre år på nödvändiga underlivsoperationer, för de som vill och behöver (alla vill inte detta). Dessa scenarier är inga ovanligheter för de transpersoner som behöver könsbekräftande vård, och situationen har snarare förvärrats än förbättrats de senaste åren. Hur blev det så?


Den som behöver könsbekräftande vård i Sverige måste vända sig till ett av de könsutredningsteam som finns runtom i landet. Det finns särskilda utredningsteam för de under 18 år och andra för vuxna, vissa tar emot både barn och vuxna. Ett utredningsteam ska bestå av psykiater, psykolog, socionom, sjuksköterska och ha både endokrinologer och logopeder (bland annat) kopplade till sig. I nuläget finns utredningsteam i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Alingsås och Malmö.


Det finns inget enkelt svar på varför vården vid könsdysfori fungerar så dåligt i Sverige i dag. En aspekt kan vara att antalet som söker sig till vården har ökat markant de senaste tio åren och att resurserna inte har ökat i samma omfattning. I och med detta har köerna blivit längre och längre. Men bristande resurser är inte hela svaret. Flera regioner har skjutit till extra medel till den könsbekräftande vården, men ändå är läget som det är.


I december 2020 beslutade Socialstyrelsen att vården ska struktureras om och bli högspecialiserad. Tanken var att dra ner antalet enheter till tre, men det tog över två år innan det slutgiltiga beslutet kom. Nu står det klart att samtliga team blir kvar, men att Stockholm, Östergötland och Västra Götaland kommer ansvara för kirurgin. Glappet ledde till osäkerhet och stora problem för både rekrytering och planering.


En annan anledning är att det är svårt att hitta personer som vill jobba med könsbekräftande vård. Självklart har osäkerheten mellan 2020-2023 påverkat, men det är inte enda förklaringen.

Transvården har fått utstå väldigt mycket kritik och smutskastning de senaste åren, inte minst i medier och på ledarsidor. RFSL gjorde en enkätundersökning bland personal inom den könsbekräftande vården och detta citat är talande:
”Ibland känns det som att alla är emot en, och det en gör. Media kritiserar oss för att vi gör ”för mycket, för fort och med för lite forskning i ryggen. Patienter och anhöriga kritiserar oss för att vi gör för sakta, har för långa köer och är gatekeepers. Det gör det också svårt att rekrytera nya medarbetare, få verkar våga ge sig in i det här fältet.”

Transsexuell
Istället för att hjälpa människor så bidrar de långa köerna till sämre mående hos många. Det måste åtgärdas. Transvården måste skapa förutsättningar för ett gott liv.

Kritiken kommer alltså från alla håll. Flera av de anställda vittnar om en etisk stress på grund av de långa köerna, att patienterna mår så dåligt när de väl kommer fram till vården att det blir svårare att ge dem den vård de behöver. Många av de som jobbar med könsbekräftande vård för barn och unga är också oroade över att inte kunna sätta in stopphormoner för de ungdomar som behöver det, efter att Socialstyrelsen har kommit med ett nytt, mer restriktivt kunskapsstöd kring hormonbehandling. De känner att det försvårar deras möjlighet att hjälpa patienterna att må bättre. Även resursbrist lyfts upp av personalen som en faktor som försvårar deras arbetssituation.


Det är uppenbart att mycket behöver göras för den könsbekräftande vården. Utbildningen av ny vårdpersonal behöver bli bättre på att undervisa om könsdysfori och könsbekräftande vård, så att fler blir inspirerade att jobba där. Det behövs mer resurser för vårdteamens arbete och regionerna måste ställa sig upp och försvara det fantastiska jobb som många av teamen gör, och signalera att det är ett viktigt jobb, ge de resurser som krävs och skapa förutsättningar att rekrytera mer personal.

Dela artikeln

Facebook
Twitter
LinkedIn

Engagera dig

Det är bara tillsammans som vi kan bygga en sjukvård som är jämlik och fungerar för oss alla. Engagera dig i Vänsterpartiet du också!

Fler nyheter

Välj region för att se fler nyheter