I valrörelsen gick Vänsterpartiet ut med en välfärdssatsning. Man ville utöka den statliga finansieringen av hälso- och sjukvården och den kommunala omsorgen. Färdigutbyggd skulle satsningen ha inneburit ungefär 60–70 miljarder mer till vård och omsorg år 2026.
Vänsterpartiet plockade inte uppgifterna ur luften. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) bedömde att det behövdes cirka 30–40 miljarder för att bibehålla vård och omsorg på nuvarande nivå med den personal vi har idag och med de befolkningsförändringar som kommer närmsta åren. Det utan att utöka antal anställda, utan att utöka antalet vårdplatser, utan att förbättra arbetsmiljön och de låga lönerna för de många lågavlönade inom offentlig sektor.
För att komma åt det räknade Kommunal fram att det skulle behövas ytterligare 30 miljarder. Resurser till 13 000 fler anställda inom vård och omsorg varje år, 50 000 fler här och nu för att få till en rimlig arbetsmiljö. Så blev det inte, inte ens i närheten. I stället för de 20 miljarder SKR bad om för 2023 delar den blåbruna regeringen ut 6 miljarder till kommuner och regioner.
Till skillnad från de statliga skatterna som tas ut på de högsta inkomsterna, på företag och på kapital är kommunal skatt ett dåligt verktyg för att omfördela. Det vill säga, en höjning av den kommunala skatten påverkar vardagen mer för den som har en låg eller vanlig inkomst och inte har så mycket marginaler.
Regeringen och Sverigedemokraternas budget innebär i praktiken fortsatta nedskärningar, låga löner och ett tufft tempo i välfärden. Samtidigt som de sänker skatten för den som redan tjänar bra. I en situation där ekonomin är i svajning, där vardagskostnaderna skenar, är det då rimligt att de som har ekonomi att rida ut krisen, ska få sänkta skatter? Det är det som nu sker.
I skuggbudgeten la Vänsterpartiet förslag som ger 33 miljarder mer till välfärden. Välfärden måste kunna betalas också av de företag som använder den. Särskilt nu. Misströsta inte, vi kommer hela vägen påminna om att det finns andra val.