Vi behöver få kosta, vi i vården. Jag fyllde precis 37. Under mina 20 år i yrket har jag mött de mest genuina, lojala människor som jag är stolt att ha som kollegor. Vi kallas ofta superhjältar, får applåder och beskrivs som änglar. Men vi vet att vi inte får kosta.
Men vet du? Vi är helt vanliga människor, precis som vilka andra som helst. Vi har också barn, familj och vänner vi älskar. Kanske till och med en hobby. Idag lever de flesta av oss i en verklighet där arbetsgivaren närmast har monopol på vårt privatliv, där schemat rullar ut två veckor innan det börjar gälla. Det gör det svårt att planera, det där bröllopet man är inbjuden till eller tid för återhämtning.
Våra övertidssiffror säger en hel del. Varje dag möter jag en kollega som på något vis jobbar dubbelt. Tyvärr är vi vana att vara problemlösare, så vi löser det, på bekostnad av vår egen hälsa. Skulle du själv vilja vårdas av någon som varit på jobbet i 18 timmar? Kanske inte, men det är så man fyller luckorna.
Vi är kompetenta, vi vet vad vi ska göra, problemet är att vi inte räcker till. Varje dag är vi med och möter någon som tar sitt första andetag i livet, håller handen vid livets sista. Vi finns där, från din bröstsmärta till ditt nageltrång. Vi vill känna yrkesstolthet, att våra kunskaper och vår egen hälsa respekteras. Vi är helt nödvändiga för en frisk befolkning. Det måste visa sig i investeringar i vården.
