De senaste åren har hälso- och sjukvården i Västmanland fått hantera flera stora kriser, som brist på material och en långvarig pandemi. Men den värsta krisen har vi ännu inte upplevt och kommer förhoppningsvis aldrig att behöva vara med om – dagen när det inte längre finns personal i vården.
För tre år sedan lamslogs vården i fem regioner, däribland Västmanland, då leverantören inte lyckades leverera livsviktiga engångsartiklar som provtagningsrör, kanyler, sterila handskar, förkläden och slangar till respiratorer. Den akuta bristen på förbrukningsartiklar medförde att operationer fick ställas in och planerad vård vänta.
En kort tid därefter var det dags för nästa utmaning när det dödliga viruset Covid-19 spreds över världen och pressade alla länders sjukvårdssystem till sitt yttersta. Hostande patienter omhändertogs av vårdpersonal med märken i ansiktet av skyddsutrustningen. Trött personal som i princip bodde på sjukhusen för att rädda liv och hälsa och som hyllades med applåder. Konsekvenserna och vårdköerna lever vi fortfarande med.
Efter leveranskaoset och pandemin stod det klart att såväl nationer som regioner behöver stärka sin egen motståndskraft inför sådana oväntade händelser. Sverige hade avvecklat sitt beredskapslager för längesedan och de flesta regionerna hade inte heller bunkrat material. Dessa händelser gav oss lärdomar som vi har nytta av med kriget i Ukraina runt knuten.
Det är lätt att ta saker för givet i vår trygga vardag. Från att det enkelt finns munskydd att få tag i när de behövs, till att sjukvården ska veta hur alla sjukdomar botas. Nu är det hög tid att sluta ta vårdpersonalen för given! När det har gått så långt att anställda säger upp sig för att själva inte bli sjuka måste vi börja lyssna.
Det räcker inte att förstärka regionens krisberedskap när det gäller sådant som elförsörjning och materiel. Vi behöver förebygga en framtida bristsituation även när det gäller personal. Ännu viktigare är det med en robust bemanning när allt färre ska vårda fler. Utan anställda finns ingen sjukvård. När ska vi inse att vi måste ta hand om dem som tar hand om oss?