Sjukvården blöder. Tusentals vårdanställda varslas runt om i landet. Vårdköerna växer. Men regeringen vägrar konsekvent att skjuta till de statsbidrag som skulle behövas för att rädda situationen. Sanningen är att det finns starka krafter som tjänar på att försvaga den offentliga sjukvården.
Det kan tyckas obegripligt hur ett lands högsta politiska ledning kan nonchalera en sådan vårdkris som den vi nu befinner oss i. De statliga pengar som går till regionerna täcker bara en bråkdel av underskotten. Förutom att höja skatt och patientavgifter återstår inget annat än nedskärningar. För oss som fortfarande har uppfattningen att vi som bor i ett samhälle solidariskt ska dela varandras bördor och hjälpas åt med kostnaderna, kan det verka som om dagens förda politik beror på att regeringen helt enkelt inte förstår det fina med systemet. En välfärd där var och en bidrar efter sin förmåga och får ta del av den utifrån sina för tillfället aktuella behov. En lösning där alla kan känna sig trygga med att vården finns där för vem som än behöver den.
Men det finns en noga uttänkt strategi bakom regeringens passivitet. Den som kan sin historia vet att högern alltid har gått kapitalets ärenden och röstat emot förbättringar för vanligt folk. Själva har de råd med egna lösningar. I Sverige är det idag möjligt att tjäna stora pengar på att driva skolor, vårdcentraler och äldreboenden. Ja, nästan vilken välfärdstjänst som helst kan säljas av vem som helst. Regioner och kommuner betalar för tjänsterna men saknar insyn i hur vinsten uppkommer, och om det sker på bekostnad av patienter, elever eller skattebetalarna. Varje år går en allt större del av de offentliga medlen till olika bolag. Vårdbolagen behöver teckna avtal med regionerna, samtidigt som de tjänar på att den regiondrivna vården får så dåligt rykte som möjligt. Att tilliten försämras, för då kommer fler att välja de privata alternativen. Och om folk i större utsträckning skaffar privata sjukförsäkringar, minskar viljan att betala för den offentligt finansierade vården. Så monterar man sakta men säkert ner en välfärdsstat.