Ibland hör jag att någon tycker att alla politiker låter likadant. Men jag tänker att det också handlar om lyssnaren. Tänk på regeringens höstbudget. Det må vara olika grupper regeringspartierna pratar om, men effekten blir den samma: att vissa människor är mindre värda, de får skylla sig själva.
Finansminister Svantesson presenterade en budget som tydligt utgår ifrån den brunblåa regeringens gemensamma faktor: att vilja polarisera samhället. Vet du att kostnaden för skattesänkningarna för de rika utgör 40 procent av den brunblåa budgeten medan vård, skola och omsorg får 15 procent? Man ökar på välfärden säger Svantesson. Vad Moderaterna menar med välfärd är polis och försvar, och det kan de ha rätt i. För de rikas välfärd bygger på skattesänkningar som arbetarklassen får jobba hårdare för att subventionera.
Vidare berättar Svantesson berättar att läkemedlen blivit för dyra och att staten därför ska låta patienterna betala mer av sina egna mediciner. Jag häpnar. Det är alltså den som har den dåliga smaken att drabbas av MS eller diabetes som ska betala för att läkemedelsbranschen kommer med nya, mer effektiva läkemedel? Logiskt måste erkännas, för i den polariseringshungriga regeringen skiljs agnarna från vetet. Invandrare ska ”skickas hem”, sjuka ska betala för läkemedelsbranschens ökade vinster och arbetarklassen ska givetvis subventionera överklassens välfärd.
Självklart måste vi stärka polisen när barn och föräldrar inte vet vilket barn som ska mördas eller mörda nästa gång. Men det är avgrundsdjupa skillnader på vår politik mot de brunblåas: vi ser att grunden för lösningen heter välfärd och inkludering. Välfärd så som i offentlig, väl utbyggd vård, skola och omsorg. Där människor får växa och blomma, där var och en ges möjlighet att leva och bidra på sitt unika sätt. För oss är det självklart att allas erfarenheter ska tas på allvar, inte bara den rikaste elitens.
Jag är djupt oroad för denna samhällsutveckling. Men inte förvånad, för tendensen har pågått länge och omvärlden går före. Jag kommer dock inte låta oron förlama mig, tvärt om. Jag sporras att jobba hårdare i regionpolitiken när jag hör Svantessons ord. Alla behövs, låt oss organisera oss i kampen!