Stämningen i omvärlden och i samhället är värre än Kalla kriget. Jag minns hur de vuxna på 70-talet var för eller emot; Fälldin eller Palme, USA eller Sovjet, progg eller schlager. Som barn var det tryggt, att lyssna på de en litade på. Då byggdes en stark välfärd, där allt skulle bli bra.
70-tal blev 80-tal och alla ville vara en vinnare. Klassresor gjordes, löner och status höjdes. Världsmarknaden började hitta nya former. Men en gnagande känsla av tomhet och meningslöshet började gro. Vem ska jag nu lyssna till?
90-talets finanskris kom som en chock. Välfärden skars ner för första gången och arbetslösheten steg. Fortfarande pratade ingen om psykisk ohälsa trots att många mådde dåligt.
Efter Millennieskiftet fortsatte trenden att urholka våra behov. Mat, rent vatten, luft och sex fanns i överflöd i västvärlden, och vi var hyfsat trygga. Men gemenskapen sviktade, individens framgångsfaktorer började gå före grundläggande behov.
Detta har skapat ett enormt tomrum hos många, inte minst yngre generationer. Allt hänger på dig, och då gäller det att välja rätt. Rätt partner, rätt jobb, rätt skola åt dina barn.
Samtidigt har välfärdens förmåga att möta grundläggande behov minskat. Samhället har ställt all vår tillit till marknaden – den löser biffen åt oss, allt från klimathot till vårt själsliga liv. Inte konstigt att vi blir splittrade och ångestfyllda. Vi ser fler som mår dåligt, ökad skuldsättning och allt fler i behov av specialistvård inom psykiatrin.
I närtid har också tryggheten attackerats. De empatistörda, maktlystna män som har tagit ledarskapet globalt, angriper världens befolkning. Delar av världen har redan fått känna på effekten av det, som människorna i Gaza och Ukraina.
Men i de allra mörkaste tider hittar ljuset alltid in igen. Det sker när folket sluter sig samman i sitt motstånd. Därför är solidaritetens olika uttryck så viktigt för vår hälsa – som ideella, fackliga eller internationella engagemang.
Vänsterpartiets lösning är att bygga upp vår gemensamma välfärd igen. Där vi har tid och ork att ta hand om varandra. Där var och en får plats och passar in i vårt samhälle. Då får vi chansen att hitta alternativa sätt att leva, att engagera oss, att orka göra motstånd.