Jag är onkologisjuksköterska. Jag är gruppledare för Vänsterpartiet i regionen. Och jag är också tidigare cancerpatient.
Det gör att jag mött vården från flera håll. Från arbetsgolvet. Från väntrummet. Och från de rum där beslut fattas.
När man själv sitter där som patient blir det mycket tydligt. Det viktigaste är inte organisationer eller styrmodeller. Det viktigaste är människorna. Den där sjuksköterskan som har tid att stanna upp en stund. Den där läkaren som förklarar lite extra. Tryggheten i att känna att någon ser en.
Samtidigt vet jag hur vardagen ser ut för dem som arbetar i vården. Långa pass, högt tempo och ett arbete som kräver både kunskap och stort hjärta.
Därför är arbetsvillkoren så viktiga. För om personalen ska orka ett helt arbetsliv i vården måste det finnas tid för återhämtning.
Vi arbetar nu för att steg för steg skapa mer hållbara arbetsvillkor. En viktig del i det är arbetstidsförkortning. Tanken är enkel: om människor får bättre förutsättningar att orka sitt arbete så blir också vården bättre.
Det är egentligen inte svårare än så.
När personalen orkar, finns också mer tid och kraft för patienterna. Och det är ju precis det vården ska handla om.