Jag läste om en person som legat hemma och dött i sin ensamhet, utan att någon saknat denne. Det berörde mig starkt och fick mig att undra hur människor kan bli så ensamma att ingen reagerar. Det fick mig att reflektera över vad som behöver göras, för att bryta den nedåtgående spiralen för människor som lider av den stora folksjukdomen ofrivillig ensamhet.
Det blåser allt kallare vindar och vi behöver alla betänka vikten av att stanna upp och se över hur våra medmänniskor har det. Vi behöver ställa oss frågor som: hur skulle det kännas om det var jag som stod helt ensam och vad skulle jag då önska att någon gjorde för mig? Vi måste våga sträcka ut en hand. Vi kan inte fortsätta att blunda för hur nedbrytande ensamhet är.
För att stävja dåligt mående och isolering, behövs nya mötesplatser över generationsgränserna inrättas. Vi behöver värna om varandra och hjälpa varandra.
Låt ensamheten bli porten in för möten i alla åldrar, där kreativiteten får blomma. Jag tror på att låta skapandet vara den gemensamma nämnaren, kittet, som för människor närmare varandra. Låt oss lära våra unga att umgås med äldre, som har tid för våra unga. Alla behöver få bli sedda. Låt det bli mötesplatser över generationsgränserna, där allt slags skapande får generera glädje. Vi är alla delar av varandra. Förgreningar på livets träd. Låt oss alla blomstra tillsammans!