För rättvisa och välfärd

|

2024

|

Skåne

Vänsterpartiets gruppledare Lotta Back kritisk till Nätläkarna

Den socialistiska vårdarbetaren i den konstanta vårdkrisens tid

Text: Sten Axelsson Fisk, läkare och Vänsterpartist.

När jag som ivrig socialist och nybakad student efter ett samhällsvetenskapligt gymnasieprogram
bestämde mig för att gå in i vården och överge tankarna på att läsa statsvetenskap eller humaniora
var det för att jag var trött på konstant käbbel med liberala lärare. Genom en position som läkare
kunde jag både göra handfast skillnad för medmänniskor och samtidigt ha en bra utgångspunkt för
att bedriva socialistisk politik.

Sju år efter examen och med ca 10 års erfarenhet från ”en sjukvård i
kris” kan jag konstatera att jag hade rätt. I denna text vill jag lyfta ett antal strategiska frågor som jag
tror att socialistiska vårdarbetare bör reflektera över för att göra maximal nytta.

  1. Kom ihåg vem som är vår verkliga fiende.
    I den dagsaktuella kampen kan vårdpersonalens ilska ofta riktas mot verksamhetschefer,
    sjukhuschefer eller regionråd. Ilskan är ofta berättigad och chefer på olika nivåer ska givetvis utkrävas
    på ansvar för brister i den verksamhet de har ansvar för. Men vilka krav är rimliga att ha på en
    sjukhuschef med en undermålig budget, eller på en enhetschef med ett skarpt sparbeting? Vår
    uppgift som socialister bör vara att lyfta kritiken till högre nivåer: från sjukhuschef till regionstyrelse,
    från regionstyrelse till regering och från regering till det ekonomiska system som kallas för kapitalism.
    Sjukvården har genom sin behovsstyrning länge varit en socialistisk oas i en kapitalistisk öken. Sedan
    flera decennier är vården utsatt för riskkapitalisters vinstjakt och en av våra främsta uppgifter är att
    påtala och förklara hur det är den kapitalistiska logiken som utgör hotet mot dagens sjukvård på flera
    olika plan: underfinansieringen genom bristfällig progressiv beskattning och vinstuttag, privata
    sjukförsäkringar som ett sätt att göra hälsa till en vara vilken som helst på en marknad. Om vi lyckas
    med att förklara detta för kollegor, patienter och allmänhet tjänar det dubbla syften. Dels står vi
    bättre rustade att försvara våra arbetsplatser när vi har en klar bild av vilka krafter vi kämpar mot.
    Dels så kan vi föra upp frågan om kapitalismen på den politiska dagordningen. Sociologen och
    klassforskaren Göran Therborn pekar ut vårdpersonal som en viktig grupp för att stoppa den alltmer
    aggressiva kapitalismens expansion. Jag tror att han har rätt. Vår uppgift är att rikta fokus på
    konflikten mellan kapitalets intrång i vården och vår gemensamma målsättning om en jämlik och bra
    sjukvård. Men en god och jämlik folkhälsa är oförenlig med kapitalismen som sådan. Därför bör vi
    peka på att marknadsmekanismernas oförenlighet med jämlikhet inte är begränsad till sjukvården
    utan att ojämlikheten är ett problem även när det handlar om rätt till bostad, bra mat, kultur och en
    meningsfull fritid.

  2. Vilka är våra mål?
    I flera nätverk som jag har deltagit i har en konfliktfråga varit vilka krav vi ska resa och hur politiska vi
    ska bli. Min uppfattning är att det finns få sektorer i samhället som är så politiska som vårdpersonal,
    på det sättet att vårdpersonal ofta engagerar sig för att försvara sina arbetsplatser mot politiskt
    orsakade försämringar. Samtidigt finns det en rädsla för att framstå som alltför politisk, vilket i
    praktiken oftast kan tolkas som för vänster. Det är också en strategiskt delikat fråga ifall det är bäst
    att begränsa sig till golvnära krav som att ”öppna alla vårdplatser” eller ”höj undersköterskornas
    löner” utan att lägga sig i mer politiska frågor som att kräva ”mer resurser till sjukvården”, eller rent
    utav ”låt de rika betala sjukvårdens kris”. Ju mer golvnära eller begränsade kraven är, desto lättare är
    det för vårdpersonal som inte vill definiera sig politiskt och för borgerlig vårdpersonal att ansluta till
    proteströrelser som därmed får större bredd. Samtidigt är den sortens krav så platta att alla politiker
    kan ställa sig bakom dem – det är klart vi vill öppna alla vårdplatser, problemet är att det inte finns
    sjuksköterskor.
    Vårt mål som socialister bör vara en jämlik folkhälsa, det kapitalistiska sättet att organisera ekonomin
    innebär en ständig spänning mellan vinstintresset å ena sidan och arbetarnas hälsa å andra sidan.

Upptrissat arbetstempo kan vara bra för lönsamhet men är dåligt för folkhälsan. Matproduktion
organiserad för vinst kommer regelmässigt i konflikt med folkhälsan. Och så vidare.
Att vi känner till vårt mål gör det inte enkelt att avgöra vilka paroller som är lämpligast att lyfta i en
given situation. Vår uppgift som socialistiska vårdarbetare är att koppla samman de problem som
vårdarbetare upplever i sin vardag med det större hot mot den behovsstyrda och offentligt
finansierade sjukvården som utgörs av marknadskrafternas intrång i vården och högerns politik över
lag. Bristen på vårdplatser kan enkelt kopplas till resursbrist vilket i sin tur hör ihop med den
bristfälliga beskattningen av den rikaste procenten. Sjuksköterskebristen på offentliga akutsjukhus
hänger samman med att privata aktörer som inte har samma totala patientansvar kan locka personal
med bättre arbetstider och löner, genom att ersättningarna i den marknad som sjukvården har blivit
gör att det lönar sig mer att ta hand om rika och friska patienter, särskilt patienter med privat
sjukförsäkring. Från situation till situation får vi värdera vilka paroller som är lämpliga, men så snart
den politiska stämningen tillåter avancera kraven till att rikta in sig mot vår verkliga fiende.

Vänsterpartiet protesterar mot vårdkris
Sten Axelsson Fisk, håller tal vid en manifestation mot neddragningar vid sjukhuset i Ystad.
  1. Kampen för den jämlika hälsan sker på alla nivåer
    Som vårdarbetare är vi utbildade att hjälpa våra patienter och som socialister är vi skolade att verka
    för jämlikhet. Som socialistiska vårdarbetare har vi den dubbla uppgiften att i vårdvardagen stå upp
    mot rasism och andra sorters förtryck och verka för jämlikhet samtidigt som vi ska värna folkhälsan i
    större politiska frågor. Att verka för en jämlik vård är inte en uppgift förbehållen socialister, men i
    tider när privatfinansierade patienter går före vårdköer och lagar som kräver att vårdpersonal ska
    ange papperslösa vårdsökande finns på den politiska dagordningen blir det extra viktigt att på sin
    egen arbetsplats och i de enskilda patientmötena ha med sig ett uttalat jämlikhetstänk. Frågor som vi
    bör ställa till oss själva och till våra kollegor är: har den här patientens ohälsa sina rötter i någon
    social orättvisa? Om det är så, gagnar det patienten att vi benämner de sociala orsakerna till
    sjukdomstillståndet? Ett förtigande av en sjukdoms sociala orsaker kan leda till att vården fyller en
    konservativ roll genom att beskriva det biologiska uttrycket av förtryck som ett strikt biomedicinskt
    problem. Vidare bör vi fråga oss ifall vi kan stärka patienten till att själv påverka den sociala orsaken
    till ohälsa – exempelvis lämna en våldsam partner eller gå med i fackföreningen för att ställa krav på
    förändrad arbetsmiljö. Slutligen har vi socialistiska vårdarbetare många möjligheter att angripa de
    strukturer av ojämlikhet som är en viktig orsak till såväl generell ohälsa som ojämlikhet i hälsa.
    Utifrån varje enskild persons förutsättningar, läggning och vad som erbjuds där vi verkar kan vi
    genom fackligt arbete, engagemang i kvinnojourer eller asylrättsgrupper, partipolitiskt arbete eller
    nätverksarbete utanför partipolitiken ställa oss i vägen för de attacker som i en tid av gryende
    fascism ständigt sker mot en av arbetarrörelsens viktigaste segrar: den offentligt finansierade och
    behovsstyrda vården.

Dela artikeln

Facebook
Twitter
LinkedIn

Engagera dig

Det är bara tillsammans som vi kan bygga en sjukvård som är jämlik och fungerar för oss alla. Engagera dig i Vänsterpartiet du också!

Fler nyheter