Då pappa kämpade mot cancern sin sista tid på sjukhuset så kom känslan att jag måste göra något: ta ett större kliv in i regionpolitiken. Jag har varit ersättare i regionfullmäktige förut men nu väcktes ett större engagemang.
Jag såg personalen slita. Strukturerna var otydliga. Fanns det ens några? Var var samordningen?
Att hamna på sjukhus ska kännas tryggt. Avgifterna ska vara låga. Vanligt folk ska förstå och mäkta med att vara sjuka. Men vi upplevde att det var svår att navigera för den sjuke – och för anhöriga. Frustrationen växte. Både över organisationsfrågor men även på djupet, att förlora min far.
Vården behöver tydliggöras och samarbete mellan region och kommun måste bli bättre. Kommunikationen behöver bättras likt vårdkedjorna för att underlätta för patienter, anhöriga och medarbetare.
Nedskärningar har lett till vårdplatsbrist. Jämfört med innan pandemin finns färre intensivvårdsplatser. Det är orimligt, rent farligt. Om inte vården fungerar i vardagen, hur klarar den nästa kris?
Det krävs vilja att driva igenom systemskiftet vården behöver: det har saknats hos Tidöregeringen och styret i Region Sörmland.
Regionerna måste prioriteras nationellt. Lagar för att hindra fusk och att skattemedel rinner ut ur välfärden behöver tas fram.
När jag satt vid pappas sida kände jag att det här måste gå att förändra. Den tanken tänker jag inte släppa.