När hela världsordningen är i gungning är organisationer som Läkare utan gränser viktigare än någonsin. Det menar den nyvalde ordföranden Jon Gunnarsson Ruthman.
Till vardags är han sjuksköterska på Norrtälje sjukhus, men sedan en dryg månad kombineras jobbet med det nya uppdraget som ordförande för Läkare utan gränser i Sverige.
– Det känns stort, viktigt och svårt. Den världsordning som byggts upp de senaste decennierna med grunder för bistånd och humanitär hjälp är i gungning. Vi ser en total respektlöshet för internationell rätt och rekordstora humanitära behov, säger Jon Gunnarsson Ruthman och fortsätter:
– Det här är mitt drömjobb, men jag känner samtidigt stor ödmjukhet inför uppgiften.
Han har själv flera utlandsuppdrag i ryggsäcken i roller som sjuksköterskechef och sjukhuschef. Uppdragen har bland annat handlat om mässlingsutbrott, sexuellt våld, malaria och undernäring i östra Kongo, traumavård i Pakistan och att starta upp kliniker för syriska flyktingar i Jordanien.
Engagemanget för att hjälpa utsatta i konflikter kom mer eller mindre med modersmjölken. Båda föräldrarna har jobbat på palestinska flyktingläger i Libanon, mamma som sjukgymnast och pappa som fotograf.
– Det kanske låter lite naivt, men i grund och botten handlar det väl om att man vill hjälpa till och försöka göra världen till en bättre plats. Jag vill kunna känna mig stolt och stå för konsekvenserna av mina handlingar, säger Jon Gunnarsson Ruthman.
Läkare utan gränser har i dag omkring 450 projekt i 74 länder och 69 000 anställda. Från Sverige åker ett 60-tal som utsända varje år för att jobba i organisationens projekt.
– Vår roll handlar också om att vara en konstant röst som visar vilka konsekvenser politiska beslut får. I Sverige ser vi vad som händer, till exempel att stödet till Unrwa inte har återupptagits. Det är skamligt, säger Jon Gunnarsson Ruthman.
– Vi har också under ett halvår drivit en kampanj för att uppmärksamma attacker mot sjukvård, som ökar världen över. Ett av målen med kampanjen har varit att få träffa utrikesministern för att lyfta problematiken. I september ska vi äntligen få träffa henne, men det har suttit långt inne.
Läkare utan gränser har gjort ett medvetet val att inte ta emot statliga pengar för att kunna garantera sitt oberoende. Verksamheten finansieras i stället helt och hållet av donationer, till största del från privatpersoner.
I USA har Donald Trump gjort kraftiga nedskärningar av Usaids budget, som står för över 40 procent av det globala humanitära biståndet. Eftersom Läkare utan gränser inte är beroende av statligt stöd påverkas de inte direkt, men de indirekta konsekvenserna är ändå stora.
– Våra partners påverkas, samtidigt som behoven i hela världen ökar. Läget är väldigt allvarligt på många håll just nu, säger Jon Gunnarsson Ruthman.
Han nämner jordnötspasta som exempel, som används för att behandla undernäring bland annat i Nigeria. Produkten har varit subventionerad genom USAID, men stödet är nu borttaget. Det finns två till tre månaders förbrukning i lager, sedan är det helt slut på världsmarknaden. Om ingen lösning hittas kan det få katastrofala konsekvenser för miljontals undernärda barn.
– Trumps beslut har skapat enormt mycket lidande i världen. På flera områden går utvecklingen nu åt fel håll. I delar av södra Afrika är det fler som insjuknar i HIV igen trots de enorma medicinska framsteg som gjorts de senaste åren. Nya läkemedel i sprutform är för dyra för att göras tillgängliga. På grund av patent kostar läkemedlen 20 000 dollar, när de hade kunnat kosta en bråkdel av det i stället, säger Jon Gunnarsson Ruthman.
Även sjukvården hemma i Sverige kan dra nytta av de erfarenheter som Läkare utan gränsers personal tar med sig från sina utlandsuppdrag. Det blev inte minst tydligt under covidpandemin. När sjukvården skulle bygga upp ett fältsjukhus i Älvsjö i södra Stockholm var det en läkare som jobbat utomlands genom Läkare utan gränser som höll i rodret.
Socialstyrelsen tar också ofta hjälp från organisationer som Läkare utan gränser och Röda korset i beredningen av olika frågor som rör ökad beredskap i samhället.
– För två år sedan var jag med och gav input när Socialstyrelsen skulle ta fram ett nytt nationellt system för masskadehändelser. Det är något vi tack och lov har ganska lite erfarenhet av i Sverige. Det är en sak att vara insatt i teori och forskning, men något helt annat att faktiskt ha varit i en sådan situation och jobbat, konstaterar Jon Gunnarsson Ruthman.