Vem här har en ADHD-diagnos? Om du ställer den frågan till en grupp killar får du se händer flyga upp i luften.
Den som hänger med i diskussionerna om den diagnos-epidemi som pågår vet att det är mer än var tionde pojke som får diagnosen.
En majoritet av de gossebarn som barn- och ungdomspsykiatrin har kontakt med är där för att de har eller misstänks ha ADHD. Många av dem har stora problem med att klara av de krav skolan och fritidsaktiviteterna ställer. Men är det alla?
Är det så att föräldrar och rektorer jagar diagnoser för att få mer resurser, trots att barnen inte är i särskilt stort behov av hjälp? Finns det krav vi ställer i samhället idag som är tuffare att uppfylla än tidigare – särskilt i kombination med de perfektionskrav sociala medier pressar på oss?
Något är det i alla fall.
Kommer ni ihåg reportagen från 2024? Journalister lyckades bli erbjudna en ADHD-diagnos eller pengarna tillbaka av vårdbolag i Stockholm. Den logiska utvecklingen av marknadsvården – utbud och efterfrågan.
Som en psykiatriker nyligen sa till mig: ”Förut behövde vi trösta patienter när de fick en diagnos – nu behöver vi trösta patienter som inte får en diagnos”.
Nått är galet, när vi hellre medicinerar en generation än ifrågasätter betygshetsen och marknadsvården. Är det systemet som är sjukt, eller är det bara jag som blivit tokig?