I stort sett alla människor är kulturvänliga. Fast en del verkar inte riktigt veta om det. Det kan bero på att de ha en väldigt snäv syn på vad kultur är. De kanske tänker att kultur är balett, opera och tunna grå poesiböcker av okända nobelpristagare. De kanske inte tänker på att kultur också är dansmusik, tv-spel och deckare av Camilla Läckberg.
Kulturen är så bred att det är svårt att se den som enhetlig. Därför är det ganska vanligt att de som gillar vissa saker kan tänka sig att sortera bort sånt som de inte gillar. På ett generellt plan är det en klassfråga. Kulturen formas av det samhälle vi lever i och detta präglas av klasskillnader.
Men jag, som har arbetat inom kulturområdet i hela mitt liv, har ständigt mött exempel som bryter mot klassmönstret. Det kan vara tredje generationens rika fastighetsägare som är genuint ointresserade av den finkultur som traditionellt är förknippad med dom. Det kan vara människor med kort utbildning och lågavlönade jobb som är intresserade på ett livsavgörande sätt av smala kulturuttryck som doom metal, konkretistisk poesi eller endurance performance.
Mina fördomar har fått törn efter törn och jag har insett att kulturens befriande kraft kan gripa rakt igenom klassamhällets skikt. Det är en bra utgångspunkt för förändring och kulturens bredd med både lönsamma och olönsamma kulturuttryck ges möjlighet att finnas, är en förutsättning för det.