Den 19 januari 2007 tog jag sjuksköterskeexamen och tre dagar senare började jag jobba på det som då hette Medicin 1, idag MAVA, på NUS i Umeå. Jag har provat på olika delar och sett vården från golvet som anställd, men även som chef och nu politiker.
Jag orkade jobba på Medicin 1 i cirka 5 år innan jag nästan körde i väggen. Det var naturligtvis inte enbart jobbet som påverkade mig utan kombinationen mellan jobb och familj som blev ohållbar.
Om jag ska ge mig på en beskrivning av hur jag ser på förändringarna i vården sammanfaller de väldigt tydligt med Alliansens intåg i rikspolitiken. Vi blev färre som jobbade samtidigt som patienterna blev fler och mer vårdinsatser erbjöds. Fler människor hamnade i utsatthet vilket gjorde att fler hamnade i sjukvården. Under de senare åren i den kommunala sjukvården saknades resurser att jobba med förebyggande insatser och utbildningsinsatser, något som även kollegor i primärvården beskriver, samtidigt som administrativa uppgifter för oss som jobbade i vården ökade enormt.
Konkurrens och val blev viktigare i den svenska sjukvården än medborgarens behov som borde vara det centrala utifrån hälso- och sjukvårdslagens skrivning om vård efter behov.
Det är mycket som gått snett i den svenska sjukvården som behöver rättas till om vi ska ha en fungerande sjukvård i framtiden. Vården behöver i större utsträckning styras av de som jobbar i vården och utgå från medborgarnas behov.
Daniel Johansson (V), ordförande i demokratiberedningen, Region Västerbotten