Jag tycker inte om när politiker företräder sina egenintressen. Vi företräder alla som lever i samhället vi är ansvariga för. Så när jag blir ombedd att skriva om psykiatrin är det något som skaver i mig. Jag är inte särskilt kunnig om regionpolitik men upplever den på nära håll.
Jag har haft diagnosen bipolär sjukdom sedan 2020. Jag hamnade på rätt avdelning efter att ha stått i kö i tre år. När jag kom in tog det nästan ett halvår innan jag fick en tid med kurator. Kuratorerna verkar ofta vara sjuka, måhända stressrelaterat? Jag och kuratorn tog fram en vårdplan. Jag frågade lite försiktigt om kötiden på vissa insatser. 2 år.
Västerbotten har Sveriges längsta köer inom psykiatri, 3 år. På BUP är kötiden 1 år. Konsekvenserna är svårgripbara. För oss med bipolär sjukdom är risken att vi slutar ta våra mediciner. Vi pendlar mellan grandiositet och depression. I pendeln finns risk för psykos, missbruk, konkurs och suicid. För barn och unga vet vi att om man inte får hjälp ökar risken för skolmisslyckanden, missbruk och utslagning. Att just barn ska klä skott för år av misslyckad politik är en alldeles särskild vidrighet.
Ett enormt underskott, för få att anställa och en regering som smular sönder vården gör det extremt svårnavigerat. Politikern i mig förstår kollegornas dilemman, förstår att de gör exakt allt de kan. Patienten i mig vill göra uppror. Vi må vara sjuka i huvudet men det är vården som är galen.