Jag tänker ofta med stolthet på vår svenska sjukvård, speciellt när jag är utomlands och ser hur andra har det. Vi har så duktiga medarbetare i alla led i vården i vårt land. Samtidigt ser jag hur bristen på personal sliter ut även unga människor.
För de flesta har sommaren varit extra tung. Det är ingen överdrift att vårdpersonalen går på knäna, att vårdavdelningar måste stängas, ett färre får jobba hårdare eftersom det fattas vikarier. Kvaliteten sjunker medan personalen sliter ut sig.
Jag arbetar som behandlingspedagog inom rättspsykiatrin i Varberg. 34 år inom vården har det blivit. Jag älskar mitt jobb, men när jag tittar i det orangea kuvertet blir jag inte glad.
Lönerna inom regionen är dåliga. Det skär i hjärtat när jag ser hur unga människor, undersköterskor och sjuksköterskor, som satsat på utbildning, inte ens har råd att flytta hemifrån. Detta är engagerade människor som sliter hårt. Det är beklagligt, men inte konstigt, att fler väljer att lämna vården.
Kunskapen brister i samhället när det handlar om psykisk ohälsa, samtidigt som den psykiska ohälsan ökar och färre ungdomar söker sig till den vården.
Jag är stolt över den svenska vården. Jag älskar mitt arbete. Men vårdpersonalen måste få den lön och arbetsmiljö den förtjänar om vi ska kunna behålla de duktiga och engagerade medarbetare vi har och kunna rekrytera nya till de olika professionerna. Och frågan om arbetstidsförkortning måste tas på allvar. Det behöver politikerna förstå.
Jag älskar mitt arbete. Jag är stolt över den svenska vården. Det vill jag fortsätta att vara.
