Universitetssjukhuset i Linköping har ett regionalt och nationellt ansvar för avancerad kirurgi. Men bakom operationssalarna växer en annan berättelse fram om kronisk underbemanning, förlorad kompetens och en arbetsmiljö som allt fler lämnar.
Intervjuer med operationssjuksköterskor, anestesisjuksköterskor, läkare och närstående tecknar en samstämmig bild: verksamheten drivs i praktiken på personalens lojalitet snarare än på långsiktigt hållbara strukturer. Övertid har blivit norm, inte undantag. I vissa högspecialiserade verksamheter uppges beredskapen motsvara hundratals timmar per person och år, utöver heltidstjänst.
Särskilt tydlig är situationen inom thorax- och kärloperation. Där finns en nationellt mycket begränsad grupp operationssjuksköterskor med lång inskolningstid och unik kompetens. När någon slutar är det inte bara en tjänst som försvinner – det är en kompetens som kan ta år att ersätta. Trots detta vittnar personalen om rivna lokala avtal, ökad arbetsbelastning och brist på dialog.
– Vi kan inte bedriva avancerad vård genom att förbruka personal, säger Jessica Eek, förstanamn för Vänsterpartiet i Östergötland och intensivvårdssjuksköterska. När beredskap och övertid blir permanent tillstånd är det inte effektivisering, det är ett systemfel.
Många beskriver att de älskar sitt yrke. Att arbeta som operationssjuksköterska kräver ständig koncentration och hög precision – ett misstag kan få allvarliga konsekvenser. Men när scheman ändras med kort varsel, när nattarbete beordras trots medicinska skäl och när specialisering ersätts av rotation, urholkas både yrkesstolthet och trygghet.
Ett återkommande tema är upplevelsen av att styrningen blivit alltmer centraliserad och standardiserad. HR-funktionens roll ifrågasätts av flera informanter, som menar att komplex, högspecialiserad vård behandlas som vilken verksamhet som helst.
– Vi måste våga ställa frågan: vem har bestämt att förutsättningarna för att bedriva avancerad vård ska försämras? Och vilket mandat har egentligen HR när beslut får direkt påverkan på patientsäkerheten? säger Jessica Eek.
Konsekvenserna är redan synliga. Erfarna medarbetare har sagt upp sig. Vissa har lämnat regionen, andra yrket helt. Samtidigt påverkas vårdkapaciteten. Operationer flyttas, köer växer och patienter får vänta.
Detta är inte en enskild arbetsmiljöfråga. Det handlar om regionens förmåga att bedriva avancerad vård på ett säkert och hållbart sätt. Frågan är hur länge en verksamhet kan bygga på personalens uppoffring innan gränsen är nådd.
– Det här är inte en fråga om enskilda chefer eller individer. Det är en fråga om politiskt ansvar. Avancerad vård kräver långsiktighet, respekt för kompetens och hållbara villkor, säger Jessica Eek.