Vi ser vad som händer i Gaza – och vi tänker inte tiga
När bomberna faller ska solidariteten lyfta
De vägrar kalla det folkmord – vi vägrar blunda
I Gaza har människor levt i ett helvete skapat av människor. Över 60 000 har dödats, där 7 av 10 är kvinnor och barn. Sjukhus har bombats, ambulanser beskjutits, skolor jämnats med marken. FN-byggnader har attackerats, hjälparbetare dödats, civila har tvingats fly gång på gång tills det inte funnits någonstans kvar att ta vägen. Det är inte ”krigets logik”. Det är systematisk förstörelse av ett folk.
Vattenförsörjningen har slagits ut. Mat har hindrats från att nå fram. Människor har dött av svält – bokstavligt talat. Allt detta har skett inför öppen ridå, med vapen och stöd från västvärlden. Hur mycket lidande krävs innan det får kallas vid sitt rätta namn?
Samtidigt som detta har pågått har högerpolitiker i vårt eget regionfullmäktige försökt tona ner, relativisera och problematisera. När Vänsterpartiet ville kalla det som skett för ett folkmord tyckte flera borgerliga ledamöter att uttrycket var ”för laddat”. Som om det vore begreppet som var problemet.
Omvärlden har en moralisk skyldighet att tala klarspråk. FN:s särskilda rapportörer, jurister inom folkrätt, Amnesty och Human Rights Watch menar alla att det som hänt i Gaza uppfyller kriterierna för folkmord. Att då värja sig för ordet är inte försiktighet. Det är feghet.
Vänsterpartiet är inte rädda för att säga sanningen. Och vi nöjer oss inte med ord. Det rödgröna styret i Region Uppsala vill ta emot krigsskadade från Gaza – en konkret handling som betyder något. Oavsett vad som händer framöver, oavsett vilka avtal som sluts, måste ansvaret utkrävas. De vägrade kalla det folkmord – vi vägrar låtsas som att det inte är det.